Är jag för snäll?
Fått och får höra ofta att jag är f ö r snäll. Och så kanske det ser ut, men riktigt så enkelt är det inte.
Jag ser på alla människor och anser att alla har rätten att vara den de är utan att jag ska komma och anse - fördomar är för mig rent dumhet, för det handlar om kunskapsbrist så jag kan säga att jag är fördomsfri. Och det är ett jobb bakom det. Att vara öppen, ta reda på fakta och sluta tro att bara för att jag anser något så behöver inte det vara för någon annan.
När det kommer till människor så är mina krav mot dem utifrån vad de själv säger och agerar. De sätter ribban själv för vad de vill vara för mig.
Och jag är otroligt lojal mot mina vänner och familj.
Jag tror på att människor förändras men och detta är det viktiga för mig - ord är billiga, det är vad personen gör, agerar och hanterar verkligheten. Du kan säga att du är ödmjuk men det går emot själva saken med att vara ödmjuk eller hur?!
Jag möter människor, oavsett vem med att se dem i ögonen och lyssnar. Fy fan vad man lär sig om människor när man är tyst och lyssnar, frågar och är öppen för åsikter som du inte håller med om.
Det är bra med olika åsikter, man lär sig något. Det är bra för poängen är inte att övertyga personen är den har fel för vad de anser gör de utifrån livserfarenhet och kunskap. Pratar man öppet, lyssnar och frågar utan att agera att personen är fel. Det är då man lär sig saker och det är så man kan så ett frö hos någon som har åsikter som går emot dina värderingar.
Jag är van med frågor, framförallt pga Leo. Men oxå för jag har haft ett tufft liv och gått igenom saker som gett ärr. Och jag svara o delger, inte allt till vem som men jag är öppen och uppskattar frågor. För jag är nog annorlunda, inte snäll. Bara annorlunda.
Är jag verkligen för snäll för jag förstår att alla är annorlunda och det behöver inte vara dåligt. Ingen tvingar en att vara med en person som retar gallfeber. Där räcker ett hej och gå vidare.
Jag lever efter - Gör inte skada, men ta inte skit.
Det är sällan jag blir arg. Jag litar på mig att när jag blir arg så finns det andledning och då har jag valet att försöka uttrycka det eller gå.
Jag har slutat sen länge att oroa mig över om jag kan lita på någon. Jag vet att jag kan lita på mig själv att hantera vad än händer och vad än någon gör emot mig. Annars skulle jag nog aldrig lita på någon igen. Empater är bränsle för narcister och nog fan har jag stött på många.
Jag har tydliga gränser. Jag är tydlig med dem, för än kan man inte läsa tankar. Och när någon upprepat gått över gränsen och ljuger för mig. Då lämnar jag den personen. Om personen upprepat gjort mig illa medvetet och fortfarande gör det då är det ingen jag kan ha i mitt liv. För mig så är mina vänner och familj allt. Det är en gåva och görs med en vilja. Varför skulle jag ge det till någon som inte kan visa grundrespekten på de gränser som är viktigta för mig?
Det tog år innan jag förstod att jag förtjänade bättre. Och den magkänslan har styrt mig rätt hittills.
Jag vet att min syn på människor är annorlunda precis som att jag lever ett annorlunda liv framförallt om man inte känner mig. Det är okej, vad andra tycker om en kan jag inte styra så mycket över men jag kan kontrollera hur mycket av min energi ska få ätas upp av det. Så jag bestämde mig för att det är okej, att folk får t r o vad de vill. En fråga skulle ändra det men det är på dem, inte på mig.
Så snäll, är för enkelt. Tålamod och förståelse absolut.